Maj 2012 för Mejan Resident magasinet

Kim West: Projektet du arbetar med nu på KKH har arbetstiteln ”Why Is There Something Rather Than Nothing” och består till stor del av en film. Kan du berätta lite närmare om det?

 

Linda Persson: Jag har alltid varit intresserad av nedbrytningen av språk och vår relation till historiska monument och ruiner, och jag försöker förstå dessa fenomen i förhållande till vårt samtida teknologiska sammanhang. Detta bildar också kontexten för projektet jag arbetar med nu, ett sorts återbruk. Språk liksom teknologi omformas hela tiden. De kan falla i glömska eller dö ut. Någonting försvinner för att det inte används längre, för att någonting annat har tagit över. Ta t.ex kulning, ett vallspråk i Dalarna. Detta språk behövs inte längre eftersom man idag har andra sätt att kommunicera såsom mobiltelefoni. Det jag intresserar mig för är att vi idag fäster så starka förhoppningar vid teknologin. Vi hoppas att allting ska ordna sig genom teknologins framfart, fast vi hela tiden ser att den inte ger oss den perfektion vi drömmer om. Det är dessa strömningar jag intresserar mig för. Hur kan man förklara de här företeelserna i relation till varandra?

 

KW: De flesta av dina projekt hittills verkar handla om försvinnande. Någonting som hade mening förlorar den och blir ren materia, eller utplånas rentav helt. Så det finns en reflektion kring entropin, kring sakers ändlighet och förfall. Det som intresserar mig är att du verkar koppla denna reflektion till ett försök att tänka dematerialiseringen av kulturen, med de digitala teknologierna och nätverken.

 

LP: Det stämmer. Teknologin och dess inkonsekvens har alltid varit viktig för mig. Som konstnär kan en form av återbruk introduceras, genom tekniker man en gång trodde var fulländade. Jag har ett verk som heter Disappearance of the World, Resemblance of the Object – Cradlegame, där tre monitorer spelar en och samma video med leken sten, sax och påse. Videon visas genom två likadana DVD-spelare som startar samtidigt, men i och med att DVD-teknologin redan är förlegad så drar de sig och ett par loopar senare börjar de spela spelet på riktigt p.g.a teknologins imperfektion.

 

KW: Man skulle kunna läsa detta som en fråga om just ändlighet. När saker dematerialiseras och digitaliseras i allt högre utsträckning så glömmer man bort deras ändlighet och felbarhet: att allting oundvikligen går sönder, förfaller, förvittrar. Är detta en fråga som intresserar dig?

 

LP: Parallellt med mitt konstnärskap har jag jobbat med konservering av tids baserad konst på Tate Collection i fyra år. Där har man försökt utveckla olika metoder för att bevara tids baserade konstverk. Man har haft stora problem med konstnärer som använde vissa tidiga, idag försvunna medieteknologier – som Nam June Paik till exempel. Fortfarande vet man ju att celluloid är det mest hållbara, så har man ett kylsystem för förvaring så kan man vara säker på att filmen kommer att finnas tillgänglig i åtminstone 120 år– om man sedan kan göra nya kopior är en annan fråga. Mitt intresse av detta återspeglas i mitt konstnärskap och i mitt projekt på KKH, i förhållande till Derridas föreställning om en ”vålnad”. ”Vålnaden” kan innebära en frigörelse för konsten – den kan bli självständig snarare än att ytterligare rotas inom kapitalismen – eftersom den kommer från det förflutna och har en potentiell kraft att störa redan stabila former.

 

KW: Så du ställer två typer av entropi mot varandra: digital entropi mot kroppslig entropi? I filmen i det pågående projektet finns det både digitalfilm och celluloid, till exempel.

 

LP: Ja, precis. Och vi vet ju också att vi alla har ett slut. Jag kan känna att man inte riktigt tar fasta på det. Man köper bara nytt som en sorts förlängning av livet. Det är som när man köper en ny dator: då måste man också införskaffa ny mjukvara som är kompatibel med den nya datormodellen osv. Man försätts i en situation där kapitalismens framgång formar hur man ska leva sitt liv. Och det är egentligen det jag vill ifrågasätta. Det är ingen nostalgi utan ett medvetande som sätter kroppen i rörelse, en vilja till att förstärka såväl kroppsligt minne som kognitiva samband. Jag hoppas att mina undersökningar av film kommer att påvisa detta.

 

kkh1