Att lämna historien genom dess material

av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, 2012

Insikter kommer på många olika sätt och ibland gryr de för en. De har då fortfarande en plötslighet över sig, men likafullt är de långsamma och avlägsna och ovissa. Senast jag såg Linda Perssons grejer och pratade med henne framstod det hela som konstnärlig forskning, kanske forskning, fast på riktigt, inte som en akademisering av konsten utan som en protovetenskap för ett nytt vetande. Hennes texter och verk undersöker samma sak, utan att handla om varandra, utan att förklara eller illustrera varandra. Diskurs och gestaltning i ett fritt och jämbördigt förhållande, på väg mot samma mål. Bägge rör sig, föreställer jag mig, i den gryningens skuggzoner där exempelvis idéer om “effekter i sig“ och „fjärde person singularis“ finns. De är gester i samma mörker. Stillsamma experiment som trevar och känner sig fram, om än ganska bestämt.

 

Om jag håller fast vid den där känslan kommer en del av det som Linda säger i intervjun med Kim West i annat ljus. Entropin, nedbrytnngen av språk, kulturer, livsformer och deras relation till teknologin och dess partikulära formers försvinnanden, är då bara ovansidan av hennes objekt. Det intressanta händer på undersidan av det, när effekter av teknoloins erosion kopplas sammana och bildar en egen yta där livstecken genereras som inte kan återföras till den teknologiska nivån eller till det reproducerades nivå. Där har vi lämnat den historiska tiden, kronologin där teknologi blir obsolet och kulturer försvinner, bakom oss till förmån för annan tid.

 

I en installation med flera skärmar ser vi händer, en på varje skärm, som leker sten sax påse. De är förvisso registrerade av kameran. Men när dessa bilder hamnar i rent slumpmässiga förhållande till varanda, förhållanden genererade av variatoner i DVD-spelarnas prestationer, då leks faktiskt leken på riktigt. Det sker inte mellan de händer som filmades, inte heller mellan apparaterna. Det sker enbart mellan bilderna, var och en ren effekt av många av varandra oberoende orsaker. Effekterna av apparaternas olikheter sätts i förbindelse med varandra, oberoende av relationen till sin egen orsak. Den enskilda bilden har en orsak, den rena effekter, däremot – leken sten sax påse –, den vilar på skillnaden mellan orsakerna, utan att orsakas av den. Den rena effekten, effekten i sig som i sin struktur imiterar ett kausalt skeende – själva leken – men som här fungerar som ett flöde utan någon som helst distinktion mellan orsak och verkan. Som lek, kort sagt. En dynamik mellan effekter utan orsaker.

 

Och ska man knyta något subjekt till det, kan det då vara något annat än humorns subjekt, som Gilles Deleuze har kallat "fjärdeperson singularis"? En demon som ler i reflektionerna från den nya ytan. Demonen är naturligtvis inte alls den som spelar spelet. Den är inte ett handlingssubjekt. Tvärtom är det ett passivt subjekt som tar emot effekterna och ger dem den lilla fördröjning eller förlängning eller föregripande acceleration eller seghet som de behöver för att kunna kopplas till varandra. Denna mellanliggande dynamik – humorn- är det primära fenomenet här, och varken den eller demonen är en effekt av effekterna.

 

Möjligtvis kan det passiva subjektet ses som helt bestämd av effekterna. Men det är bara demonens "skepnad" på ytan, ytan som den själv håller samman med sin humor. I vilket fall betyder "fjärde" person här ett passivt subjekt i en annan sfär än de tre aktiva.

 

Kanske spårar jag ut för långt. Men så många av Linda Perssons teman pekar på en ny situation för subjektet.

 

Entropins andra sida medför att när teknologier och andra nytto-objekt blir tas ur bruk, befrias de samtidigt inte bara från sina uppgifter utan också till en ny existens. Om de fortfarande gör någonting, så står det inte i relation till några aktuella behov och nyttor. Obsoleta ting och ord använder man helt enkelt för annat än nyttans och behovens skull. De relaterar alltså till en annan situation och ett annat subjekt än vad nyttosaker gör. Men är det inte samma sak med "kroppsligt minne", eller i alla fall med vissa livliga minnesbilder? De ofrivilliga minnen som Proust skrev om var i det närmaste essenser av någonting. Det var exempelvis inte en faktisk erfarenhet av ett visst hus som Marcel mindes, utan dess väsen.

 

När minnesbilden kommer är den i så fall lösgjord både från själva de intryck som format den, lösgjord från hela den kontexten, ja, faktiskt lösgjord från det subjekt som var där och såg huset. Och bilden dyker upp i en situation som inte har något med minnet att göra och för ett subjekt som så att säga är lika främmande både för sig själv och för minnesbilden, som minnesbilden är för det sammanhang som den har hamnat i.Vad händer om man kopplar flera sådana bilder direkt till varandra?

 

Kort sagt dyker bilder upp i huvudet på en som från ingenstans. De kan vara komponerade av material från olika tider, såväl minnen som fantasier och farhågor om framtiden. De här bilderna är märkliga tidskonglomerat som man erfar i ett ögonblick, utan att de har med här och nu att göra. Är inte ruiner eller förfallna byggnader, som Linda Persson har filmat, i sig precis sådana bilder, fast som ready made.

 

De nyligen förfallna hus som urban explorers besöker är föremål för tidsresor: de finns här och nu, men tillhör inte längre tiden; de inkarnerar ett förflutet, flera förflutna tider, som inte lever vidare i vår historia. Minnen utan psykiska apparater, bilder som naturen, tiden och olika människor har komponerat genom att bygga hus, använda hus, överge dem, bryta sig in och ge husen nytt liv osv.

 

Träd växer upp genom golvet och ut genom fönstret: konglomerat av kulturtid och naturens tid. Där står de, husen, som färdiga bilder, som effekten i sig av så många orsaker som inte berör varandra.

 

Linda verkar vilja få dessa effekter att kommunicera med andra overksamma saker, utdöda språk, obsoleta och döende tekniker, för att därigenom få till en sådan där yta som skulle kunna vara effekten i sig. Hon vill lämna historien med hjälp av dess material, och med hjälp av vissa av dess effekter som inte hör hemma i historien. Fickor i tiden, i brist på ett bättre uttryck. För det är där "vålnaden" huserar. Det är dess pensionat. Den försvunna nyttan och produktivitetens skyddsängel, onyttans, effektsökeriets, överskottets demon. Tänkandets skyddsängel, kort och gott.

 

Lars-Erik Hjertström Lappalainen, 2012

 

KKH_logo_marke

Back